”Du behöver inte förstå, du är alldeles för liten för att kunna göra det.”

”Men jag behöver er! Lämna mig inte! Varför?"

Den lilla flickan med stort rött hår och gröna ögon börjar gråta och slänger sig efter den större kvinnan med långt blont hår och bruna ögon.

Kvinnan, nu smått irriterad, hukar sig ner mot det lilla barnet.

”Du kan bara inte följa med och du kommer aldrig att göra det, fatta! Vi åker, vi lämnar dig. Okej! Vi vill inte ha dig!”

”Men varför? Varför älskar ni inte mig?

”För att du förstörde mitt liv! Du hindrade mig från mina stora drömmar! Du gjorde livet till ett enda stort helvete! Jag hatar dig!”

Kvinnan puttar den lilla flickan bakåt så att hon snubblar till och trillar ner baklänges ner i en lerpöl.

Den lilla flickan börjar gråta på riktigt, över att de lämnar henne, att de inte älskar henne, att de inte längre vill ha henne.

”Där kan du stanna, du måste inse att så länge du finns så kommer ingen att vilja ha dig. Du ska för alltid känna skuld för vad du gjorde mot mig! Jag vill att du ska lida så som jag har gjort i alla dessa år jag tvingats lida på grund av dig.”

Flickan börjar gråta ännu mer och blir dessutom rädd. Hon ställer sig upp från pölen men blir snart nerputtad av kvinnan igen.

”Mamma, lämna mig inte!”

”Jag är inte längre din mamma! Jag säger upp mig! Jag vill inte längre göra det här! Stanna i pölen tills jag gått, och våga inte ens följa efter mig!”

Kvinnan tittar allvarligt på flickan ett tag innan hon vänder sig om och börjar gå. Flickan tar sig snabbt upp ur pölen och springer efter kvinnan.

”Mamma! Lämna mig inte! Låt mig få följa med! Mamma! Snälla mamma, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förl…”

Kvinnan vänder sig snabbt om och örfilar flickan hårt i ansiktet.

”Kalla mig inte för mamma, stanna nu där du är.”

Kvinnan går sin väg och flickan blir kvar, lämnad med tårar rinnandes ner för kinderna men slut på ord. Hon har svikit sin mamma…