Kommer ni ihåg när ni var små, då livet var så jäkla enkelt och inget kunde hindra en från att drömma. verkligheten komma aldrig riktigt ikapp en utan man var ju bara barn, man skulle ju leva i tusen år till. Man hade det så himla lätt för att leka, att använda sin fantasi och komma på fantastiska äventyr och att skaffa nya vänner.
Jag skulle kunna försöka leka med mina vänner igen, men det kommer aldrig mer att vara samma sak. Man tänker tillbaka nu och undrar varför man egentligen inte tog till vara den lilla tid man hade till att leka, drömma och bara vara.
Detta innebär inte att jag mår dåligt eller är deprimerad, utan det är bara det att jag har insett det de senaste veckorna. Livet är inte så jävla enkelt som man vill tro. Det är sällan drömmar slår in och den man tror sig älskar älskar man inte alls utan man har bara hittat på en massa saker för sig själv för att slippa inse sanningen. Vi måste börja ta vara på den lilla tiden vi har kvar.
Jag är idag sjutton år och har verkligen börjat inse att jag har inte så mycket tid kvar att gör något av mitt liv. Om 2-3 år så kommer jag att bli tvungen att söka jobb, det kommer inte vara slappt, och man kan inte bara "göra för att man måste" utan man måste göra bra ifrån sig. Man ska börja växa upp, ta ansvar för sig själv, skaffa lägenhet, skapa karriär, tjäna mycket pengar, skaffa barn, hjälpa till att försörja familjen, etc.
Det jag vill säga är, ta inte dessa sista år för givet, ta vara på varje stund. Haka inte upp dig på småsaker, utan lev. Börja satsa på den där drömmen du har för om några år kanske det är för sent. Lev inte som om det är din sista dag utan lev för en bättre morgondag...